Jag står i början av mitt sextionde kyrkoår. Det betyder att jag någon gång under detta år kommer att fylla just sextio. Om jag får leva, och om världen ännu ser ut som jag lärt känna den. Egentligen vet jag inte särskilt mycket om det, men oftast går jag på hur det sett ut fram till nu och sen extrapolerar jag mig till att framtiden troligen kommer att likna det jag tidigare sett. Det torde innebära en rad fina och välplanerade sammanträden, levande gudstjänster, bönestunder, förtroliga samtal med medarbetare och andra människor, samt värdefull och livgivande tid med min familj. Allt detta känns gott. Det är i mycket en stor nåd att vara tacksam för.
Ändå känns det som att jag går och väntar på något. Längtar efter något. Vad är det egentligen?
Läs mer i EFS Sydsveriges tidning – Livsluft.