Text: Lennart Albertsson
En sommar har förflutit och som vi nu har lämnat bakom oss. Inför en sommar finns en sorts förväntan. Att något trevligt skall hända, men kanske också något oväntat. En tid av ledighet öppnar gärna ens sinnen för det man inte planerat för. I bästa fall är detta något som kan påverka ens tankar och handlingar framåt. Strax innan min semester började denna sommar åkte jag och min fru Agneta till Gullbrannafestivalen (GF) 2026. Ett event vi besökt då och då under många års tid. Här finns allt som en musiknostalgiker som jag kan önska sig. Till och med en konsert med ett relativt ålderstiget Bileams Åsna fick mig att känna en sorts skön rysning. Som jag och en god vän sa efteråt: ”det spelades inte en sång vi inte kunde utantill.” efter så många år. Ja, det man lär sig som ung sitter kvar någonstans i kroppen. Kanske hela livet ut.
Jag har inte här plats för att nämna alla andra musiker och sångare vi stötte på under GF detta år, men flera gjorde ovanligt djupa intryck på mig. Mitt i all denna sköna och proffsiga musik sätter vi oss en av kvällarna i det som utlystes som gudstjänst. En gudstjänst på GF bryter tydligt mot ett mönster. Här befinner man sig i en tydlig konsertstämning. Man lyssnar på sånger, artister, solon och annat som sticker ut. När jag går in på gudstjänsten är något därför på tvärs med var jag befinner mig i anden. Jag ser en hurtig mötesledare dra igång, ett ungdomligt lovsångsteam som snudd på irriterar mig. För att inte tala om den unga predikanten, en drygt 20-åring från London. Ja, när man är så ung så vet man ju allt om livet, tänker jag och inbillar mig att jag har börjat stänga av för det han predikar om. Givetvis väljer han Lukas 15:e kapitel om den förlorade sonen som predikotext. Kan det komma något nytt ur den texten, hinner jag tänka. Missförstå mig inte – det är ju en av de starkaste texter vi har om Gud som vår älskade far. Men just där och då är jag skeptisk. Vad gör jag där egentligen?
Under predikan nämner han att den förlorade sonen, efter att ha förskingrat sin fars egendom eller sitt förtida arv, hellre önskar att få vara en daglönare hemma hos sin far än att inte ens få äta sig mätt på ”fröskidorna som svinen åt”. Alltså ett liv som slav hemma hos sin far vore bättre än detta! Strax därefter vänder den unge predikanten blicken mot den andra sonen, den hemmavarande. När denne ser faderns kärlek till brodern reagerar han negativt. Orden (från SFB 2015) ”här har jag slavat för dig alla dessa år och aldrig gått emot ditt ord” säger mig att han hela tiden har identifierat sig som slav och inte som son. Och till råga på allt vill den förlorade sonen hellre komma hem för att nöja sig med att vara slav. Två pojkar, två älskade söner, som inte ser sin sanna identitet trots faderns kärlek och umbäranden (han godtog ju till och med att den förlorade sonen betraktade honom som död, då han fick ut arvet i förtid). Hur otroligt tragiskt är inte detta?
Ja, här sitter jag i en gudstjänst under GF26 och tar emot ett budskap om att den som verkligen borde betraktat sig som son istället ser sig som slav. Jag funderar då som nu på vad jag hört. Varför har jag inte sett detta innan? Vad vill detta säga mig och kanske oss idag? Är detta något som endast är avsett för mig själv (det vi kallar bröd) eller är det jag fått höra något att dela vidare (det vi kallar säd)? Jag landar i att det troligtvis är både-och. Behöver jag utmana min egen identitet och (åter) våga mig fram till Fadern som bara genom sin handling och sina vidsträckta armar låter mig förstå att jag är älskad som det mest efterlängtade barn? Är vi som ”ställer upp” i kyrkan med olika saker att betrakta som slavar? Den bild vi har av såväl oss själva som av Fadern påverkar faktiskt allt i våra liv. Kan en människa som möter dig se hur du betraktar dig själv? Handlar ditt och mitt vittnesbörd om vad vi åstadkommer i församlingen snarare än om att berätta hur mycket vi värdesätter själva barnaskapet? Sätter vi i vår tur människor fria, eller binder vi andra i ett sorts slaveri? Låt oss falla ned på knä inför Fadern och be och bekänna att vi behöver hans beröring. Vi behöver förstå att det som på ytan kan se likadant ut antingen är ett barnaskap eller ett slaveri.
Under predikan på GF26 påminns jag om hur Lukas 15 så tydligt kopplar till de löftesrika orden i Galaterbrevet 4. I vers 4–7 läser vi: ”Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ’Abba! Fader!’ Alltså är du inte längre slav, utan son. Och är du son har Gud också gjort dig till arvtagare.” Jag känner tacksamhet att jag denna sommar fick det här tilltalet. Det var oväntat och kom när jag var som minst förberedd. Dela också du vidare i ditt sammanhang vad du får (när du minst anar det).